Kärlek är som att åka en karusell.
Man tittar, funderar och åker.
Men medans man åker så får man syn på någon annan,
och man funderar knappt längre utan går bara dit och sätter sig.
Den sista åkturen är spännande, men man känner mer trygghet hos den första.
Den är lite mer omtänksam kanske?
Snurrar inte lika fort och klämmer inte om benen?
Och den hugger inte till i svängarna, man hänger med liksom.


En funderare bara..