Jag ville det här för att jag skulle få tänka efter, och jag trodde att det för en gångs skull var för min skull. Att det handlade om hur jag känner och mår. Men så var det tydligen inte. Och när jag försöker att få oss att  träffas så blir jag avvisad, bortkastad och jag känner mig tom. Som att det inte alls var för min skull.
Vi kom ju båda överrens om att vi skulle träffas ibland. Men så helt plötsligt så vill du inte?! Och allt jag får höra
är "du vet hur det är nu". Och ja, jag vet hur det är. Men vi kom ju överrens?
Fortsätter du/det såhär så vill jag inte, och jag vet att jag kommer tappa dom känslorna då.
Jag orkar inte känna den här gnagande oron hela tiden, jag orkar helt enkelt inte bli avvisad gång på gång.
Som sagt, jag trodde att det var för min skull. Och när jag var redo.
Men allt har tydligen handlat om dig, om ditt nya "krogenliv". Om vem DU har varit och vem du är nu. (en helt annan person)
Och varför är det alltid jag som får skiten? Varför kan ingen lyssna på vad jag har att säga ist för att bara dömma mig för att ha tagit detta beslut? Ett beslut som jag trodde jag skulle må bättre av? Att jag skulle kunna förnya mina känslor och få dom ännu starkare än vad dom har varit.

Dom sista månaderna har för mig varit väldigt tuffa, och som ni kanske märkt så pratar jag inte så mycket om vad det är som försegår i mitt huvud? Och det har jag gjort för att visa respekt till den här personen.
Men idag, eftersom att jag inte kan prata på telefon för jag inte vet hur jag ska säga det. Jag valde att skriva om de här i bloggen för att rensa huvudet lite. Kunna andas renare luft och kanske sova lite bättre?
Jag vet att det är mycket text och att jag kanske hänger ut mitt liv och den här personen.
Men jag är så mycket bättre på att skriva ist för att prata.

Så, förlåt för att jag tog dehär beslutet för mig egna skull.
Men jag tänker inte säga förlåt för det här.